22 november 2008

Riksdagen vårt största hot mot demokratin

Jag flikar nedan in vännen Anders Widéns text om "Riksdagen - vårt största hot mot demokratin". Texten beskriver hur vi som försökt få reda på enskilda riksdagsledamöters kunskaper och åsikter om FRA har upplevt projektet. Jag skriver under Anders utmärkta text med ett smågrinigt förbehåll för att Thomas Bodströms agerande beskrivs på ett oförtjänt positivt sätt. Men det får gå ändå...

- - - Anders text

En riksdagsledamot får 53.000 kronor i månaden. Man har lagt ersättningen på en nivå som motsvarar vad en professor tjänar. Riksdagmannen ska för denna lön arbeta i förtroende 365 dagar om året, dygnet runt. Det ligger också i uppdraget att vara någorlunda anträffbar så att medborgare kan framföra frågor.

Riksdagsledamoten har att sätta sig in i de lagar som ska röstas igenom i kammaren, åtminstone på en övergripande nivå, därutöver är det ytterst önskvärt att ledamoten med tiden blir närmast en expert i de ämnen som rör sig i de utskott där ledamoten arbetar. Som medborgare har vi all rätt att kräva detta av våra folkvalda representanter. De är trots allt ”folkprofessorer” och får som sådana en rimligt satt lön.

Så kom FRA-lagen och slog bilden av att riksdagen fungerar i spillror. Vi har ingen demokrati, eller i vart fall är den svårt eroderad. I sin nya tappning vet vi att FRA-lagen vältrades in av försvarsminister Mikael Odenberg (m). På oklara grunder sade sedan ”det inre kabinettet”, alltså de fyra partiledarna i alliansen ja till detta och bestämde att lagen skulle igenom. De borgerliga riksdagsledamöterna hade att rösta ja.

Med partipiskor och utkvittningar blev det så.
Lagen gick igenom.
Oppositionen röstade emot, kanske delvis lättad.

Det är lätt att tro att sagan slutar här, men det är nu äventyret börjar.

FRA-frågan väckte ett sådant medborgerligt engagemang att regeringen till sist valde att vika sig, men inte på riktigt, istället plåstrade man på 15 kosmetiska tillägg.

I samma veva kom ett nytt språkbruk i svang. Från politikerhåll började man tala om trafikstråk, en term inte ens generaldirektören för FRA förstod. Ingvar Åkesson sade vid direkt fråga: ”Det där är något politikerna hittat på”.

I sak blev lagen något bättre men samtidigt lades ytterligare rök och dimma kring det vi kallar FRA. Lagen/lagarna, själva lagrummet har nu blivit så oöverskådligt att det inte går att begripa. Således blir varje försök till tolkning av lagen helt godtycklig. Så kan man givetvis inte ha det i en rättsstat.

I den sk bloggosfären började nya frågor hagla. Ett gäng började på frivillig basis samla ihop dessa frågor. Ur denna jättebank vaskade man fram fem frågor från medborgarna som man ville lägga fram till de folkvalda. Allt för att minska deras arbetsbelastning besvaras frågorna med; Ja, det stämmer, Nej, det stämmer inte, eller Jag vet inte.

De fem frågorna är:
1)Den information som staten får tillgång till genom FRA-lagen kan användas för att bedriva åsiktsregistrering.
2)Personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller som rör hälsa eller sexualliv får användas som sökbegrepp i FRAs databaser. Dessa personuppgifter får överföras till annat land.
3)Enligt Europakonventionen är det stor skillnad mellan ett brev skrivet på papper och ett elektroniskt brev.
4)Denna undersökning genomförs med hjälp av en dator placerad utanför Sveriges gränser. Om den s.k. FRA-lagen varit i kraft hade dina svar automatiskt överförts till en statlig myndighet.
5)Tillgänglig information visar att vi idag är utsatta för allvarliga hot och att vi får ett nödvändigt skydd mot dessa genom att spana på all elektronisk kommunikation som passerar landets gränser.

Efter att vi tio medborgare i nio dagar mejlat, påmint och ihärdigt ringt till de 349 folkvalda kan vi konstatera följande generella utfall:

a) Borgerliga politiker hånar oss, är omväxlande aggressiva eller undfallande, vill inte svara, säger att frågorna är löjliga, irrelevanta, eller påstår att de kommer för sent. Man intar en arrogant hållning med underton av maktspråk mot oss och moderaterna säger tämligen konsekvent att man inte svarar på enkäter. De svar vi ändå får är hårresande och visar att de inte har förstått lagarna de själva röstat ja till.

Vi framhärdar ödmjukt vår rätt att ställa frågor, det är medborgarfrågor, inte en enkät, varpå de borgerliga fnyser och säger att de är trötta på FRA.

b) Oppositionen ger en mer splittrad bild. Vänsterpartiet har förvånat genom att svara raskt, vara trevliga och hjälpa oss vidare i vårt kontaktsökande i partiet. Likaså har miljöpartiet reagerat på samma öppna demokratiska sätt. Återstår socialdemokraterna, det ojämförligt största partiet. Där blir vi vänligt bemötta och de säger sig vara entusiastiska för att medborgare engagerar sig. Men vi får inga svar.

Två sossar har svarat. Procentuellt är det mycket lite eftersom de är störst. Sen är det tyst, men man hänvisar till att man sagt NEJ till FRA. Man är vänliga och vill gärna ge oss ett ”partisvar” från kansliet.

Vi vill inte ha partisvar. Vi vill veta var våra riksdagsmän står. Vi vill veta att de har förstått vad signalspaningslagarna kommer att innebära. Långsamt, medan vi ringer runt läggs pusselbit till pusselbit. Ett närhistoriskt spöke träder fram.

Socialdemokraterna sitter och hukar. En gång i tiden ville Tage G Pettersson införa något i stil med det som idag kallas FRA. Därpå ärvde Leni Björklund dessa idéer och fortsatte arbetet. (min teori)
Med tiden dök saken upp på Thomas Bodströms bord och som gammal folkrättsjurist såg han direkt att det här var inte bra. Troligen ställde Bodström ultimatum till Göran Persson, att statsministern fick välja mellan honom och FRA. Bodström hotade med att avgå.

Det är dimmigt när man som medborgare försöker kika in i politiken genom de ofrivilliga antydningar man ändå får när man under kort tid pratar med många olika människor i ett parti. En bild som träder fram är att sossar troligen är djupt brända av inre gamla spänningar kring FRA. Jag får indikationerna genom suckar som ”...nästan tur att vi satt i opposition så att man bara rakt av kunde rösta nej.”

Vidare. Hör jag rätt är Sveriges största parti, som vi medborgare gärna betraktar som det mäktigaste och som också oftast sitter vid makten, ytterst brända av media. Därför drar de sig inåt, vill inte uttala sig, utan sluter sig i grupper och försöker komma underfund med vad den ”elaka” till 99% borgerliga pressen vill. Nu när jag som medborgare med Internet och den skumma ”bloggosfären” i ryggen ringer hukar de instinktivt på samma sätt. På ett personligt plan kan jag prata med dem om allt möjligt. Vi har rent av trevligt, men när det kommer till våra fem framvaskade medborgerliga frågor blir det tvärstopp. De tror att att de ska bli inlurade i en gillrad fälla igen, som så många gånger förr.

På detta sätt har FRA blivit ett lackmuspapper nedsänkt i vår demokrati och istället för att dras upp vitt och fint färgas det ohyggligt.

Alla mäktiga partier är färgade av oegentligheter kring FRA. Försvarsministrar, socialdemokratiska som borgerliga, andra tjänstemän och funktionärer har smusslat för att på fullkomligt odemokratisk väg få till stånd lagar som är oöverskådliga och farliga för själva kärnan i det vi kallar demokrati.

Endast två små partier står oanfrätta, vänsterpartiet och miljöpartiet. Därför är det bara de som nu kan svara oss medborgare som ligger bakom riksdagssvar.se.
Därför är det bara de som frejdigt kan gå oss medborgare till mötes.

En annan sak: Vi lade upp frågorna som ett minimalistiskt läxförhör av våra ”folkprofessorer”. Ändå kan eller vill de inte svara.

FRA är inget nytt. En enkel slagning på Sveriges Riksdags hemsida ger vid handen att där finns många, flera år gamla betänkanden, tag Försvarsutskottets 2006/2007:Fö10 som exempel. Det är bara ett i mängden dokument som finns. Ändå visar vår rundfrågning bland de folkvalda att många inte förstått frågeställningen. Man frestas nästan tro att de låtsas, för i övrigt verkar de vara vid helt sunda vätskor.

På så sätt blir riksdagen, där vi betalar våra folkvalda som vore de professorer, den största faran för demokratin. De har makt och säkert också förstånd nog att försvara demokratin. Ändå brister det fatalt någonstans och det är i kunskapen.

Hade de haft kunskapen, eller orken, eller kuraget, eller vad den nu är som brister, så hade de för länge sen stoppat dessa fifflande ministrar och myndigheter och tjänstemän som vill stifta lagar över allas våra huvuden.

Anders Widén, författare, en av tio som kämpar för demokratin genom riksdagssvar.se

- - -

/Jan Garefelt

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Etiketter: , ,


Kommentarer: Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]



Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk



<< Startsida

This page is powered by Blogger. Isn't yours?

Prenumerera på Inlägg [Atom]