30 november 2008
Jag kommer ut
Hur kommer det sig att våra statsbärande partier agerar så klumpigt i IT-relaterade frågor? Jag menar, till och med pyttesmå partier som kristdemokraterna borde vara tillräckligt stora för att ha tunga IT-proffs bland sina aktiva medlemmar. Så hur ursäktar större partier som moderaterna och socialdemokraterna sin direkt klantiga behandling av FRA-lagen, IPRED1 och datalagringsdirektivet?
Jag tror att IT-frågorna är svårhanterliga för de stora partierna eftersom frågorna samtidigt är breda och djupa. Breda i bemärkelsen att de berör många fackområden, djupa i bemärkelsen att de kräver kunskaper som går utanför vad som är allmänbildning idag. Det verkar dessutom som att det är särskilt svårt för riksdagspartierna att tillgodogöra sig kunskaper från medlemmar med IT-expertis.
Jag vill likna dagens situation med hur miljöfrågorna hanterades under slutet på 1970-talet. På den tiden saknade riksdagspartiernas experter inom inom ekonomi och juridik både "koll på" och "respekt för" miljöfrågor. Däremot förstod de ord som "framsteg", "ekonomisk utveckling" och "BNP". Detta kom att utgöra grogrunden för ett nytt parti - Miljöpartiet, som bildades officiellt 1981.
Tidiga medlemmar i (mp) vet att berätta om den frustration som miljömedvetna kände under 1970-talet: innan man ens kunde börja prata om sakfrågorna var man tvungen att förklara begrepp som "nyckelbiotop" och "biologisk mångfald" - ord som idag är självklara även i politiken.
Mark Klamberg skrev såhär i augusti 2008:
"[---] Det är bara matematikerna och datalogerna som riktigt fattar FRA-frågan. Man kan förstå varför de kämpar. Teknologerna har också goda möjligheter till insikt, men övriga delar av samhället lever i förnekelse. Vissa aktivister har förstått, men det verkar tyvärr som vi svenskar inte är vana vid att lyssna på matematiker, dataloger och teknologer i den offentliga debatten."
Det kanske viktigaste i Klambergs insikt är att det var många som - långt in i debatten - inte förstod FRA-frågan alls. Samma sak kan med säkerhet sägas om andra IT-samhällsfrågor. Men tyvärr räcker det inte med att bara förstå sig på teknik. Jag har själv vid många tillfällen känt mig ohyggligt illa påläst. Helst skulle jag vilja vara jurist, polis, människorättsaktivist, åklagare, militär, journalist och gärna också inneha en professur i statskunskap. Vid sidan av att vara en samhällsintresserad datanörd, förstås.
Bakgrunden till ovanstående fullkomligt orimliga kompetenskrav är att IT-samhällsfrågorna inte utreds och diskuteras tillräckligt innan partierna väljer riktning. Det typiska tillvägagångssättet när beslut ska fattas verkar vara att en fackmyndighet eller branschorganisation stressar politikerna till beslut utan att frågan blivit tillräckligt genomlyst, och utan att politkerna förmår (eller hinner) se frågorna som ligger dolda under tekniken. Istället för att utgå från hela samhällets behov så "prioriteras" ett enskilt perspektiv och den politiska logiken gör det därefter besvärligt att ändra riktning.
Teknik som tillåts skymma samhällsfrågor. Stress parat med prestige. Politiker som vägrar inse att det behövs avvägningar mellan flera legitima samhällsintressen även i IT-samhällsfrågor. Spinndoktorer som lanserar hittepåord som "trafikstråk" och använder pedofiler och terrorister som tillhyggen för att inskränka mänskliga rättigheter utan en tanke på andra risker, kostnader och konsekvenser. Allt detta samverkar. Resultatet? FRA-lagen, IPRED1 och (naturligtvis) den förkättrade datalagringen.
För egen del så har jag gett upp hoppet om att de traditionella partierna inom rimlig tid ska släppa fram några politiker med den IT-koll som behövs för viktiga delar av den politiska debatten i ett IT-samhälle.
Jag har gått med i Piratpartiet och kommer förmodligen att rösta i enlighet med detta tills det finns ett borgerligt parti jag kan vara med i utan att behöva skämmas.
med vänliga hälsningar
Jan Garefelt
Länktips:
Är staten alltid god [Sydsvenskan; Per T Ohlsson]
IPRED-debatten: Moral eller rättssäkerhet? [Aftonbladet; Emma Marie "opassande" Andersson.]
Politikerna har tappat kontrollen över lagstiftningen[RickFalkvinge.se - Rick Falkvinge]
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, IT-samhällsfrågor, FRA. FRA-lagen, IPRED1, miljöpartiet
Jag tror att IT-frågorna är svårhanterliga för de stora partierna eftersom frågorna samtidigt är breda och djupa. Breda i bemärkelsen att de berör många fackområden, djupa i bemärkelsen att de kräver kunskaper som går utanför vad som är allmänbildning idag. Det verkar dessutom som att det är särskilt svårt för riksdagspartierna att tillgodogöra sig kunskaper från medlemmar med IT-expertis.
Jag vill likna dagens situation med hur miljöfrågorna hanterades under slutet på 1970-talet. På den tiden saknade riksdagspartiernas experter inom inom ekonomi och juridik både "koll på" och "respekt för" miljöfrågor. Däremot förstod de ord som "framsteg", "ekonomisk utveckling" och "BNP". Detta kom att utgöra grogrunden för ett nytt parti - Miljöpartiet, som bildades officiellt 1981.
Tidiga medlemmar i (mp) vet att berätta om den frustration som miljömedvetna kände under 1970-talet: innan man ens kunde börja prata om sakfrågorna var man tvungen att förklara begrepp som "nyckelbiotop" och "biologisk mångfald" - ord som idag är självklara även i politiken.
Mark Klamberg skrev såhär i augusti 2008:
"[---] Det är bara matematikerna och datalogerna som riktigt fattar FRA-frågan. Man kan förstå varför de kämpar. Teknologerna har också goda möjligheter till insikt, men övriga delar av samhället lever i förnekelse. Vissa aktivister har förstått, men det verkar tyvärr som vi svenskar inte är vana vid att lyssna på matematiker, dataloger och teknologer i den offentliga debatten."
Det kanske viktigaste i Klambergs insikt är att det var många som - långt in i debatten - inte förstod FRA-frågan alls. Samma sak kan med säkerhet sägas om andra IT-samhällsfrågor. Men tyvärr räcker det inte med att bara förstå sig på teknik. Jag har själv vid många tillfällen känt mig ohyggligt illa påläst. Helst skulle jag vilja vara jurist, polis, människorättsaktivist, åklagare, militär, journalist och gärna också inneha en professur i statskunskap. Vid sidan av att vara en samhällsintresserad datanörd, förstås.
Bakgrunden till ovanstående fullkomligt orimliga kompetenskrav är att IT-samhällsfrågorna inte utreds och diskuteras tillräckligt innan partierna väljer riktning. Det typiska tillvägagångssättet när beslut ska fattas verkar vara att en fackmyndighet eller branschorganisation stressar politikerna till beslut utan att frågan blivit tillräckligt genomlyst, och utan att politkerna förmår (eller hinner) se frågorna som ligger dolda under tekniken. Istället för att utgå från hela samhällets behov så "prioriteras" ett enskilt perspektiv och den politiska logiken gör det därefter besvärligt att ändra riktning.
Teknik som tillåts skymma samhällsfrågor. Stress parat med prestige. Politiker som vägrar inse att det behövs avvägningar mellan flera legitima samhällsintressen även i IT-samhällsfrågor. Spinndoktorer som lanserar hittepåord som "trafikstråk" och använder pedofiler och terrorister som tillhyggen för att inskränka mänskliga rättigheter utan en tanke på andra risker, kostnader och konsekvenser. Allt detta samverkar. Resultatet? FRA-lagen, IPRED1 och (naturligtvis) den förkättrade datalagringen.
För egen del så har jag gett upp hoppet om att de traditionella partierna inom rimlig tid ska släppa fram några politiker med den IT-koll som behövs för viktiga delar av den politiska debatten i ett IT-samhälle.
Jag har gått med i Piratpartiet och kommer förmodligen att rösta i enlighet med detta tills det finns ett borgerligt parti jag kan vara med i utan att behöva skämmas.
med vänliga hälsningar
Jan Garefelt
Länktips:
Är staten alltid god [Sydsvenskan; Per T Ohlsson]
IPRED-debatten: Moral eller rättssäkerhet? [Aftonbladet; Emma Marie "opassande" Andersson.]
Politikerna har tappat kontrollen över lagstiftningen[RickFalkvinge.se - Rick Falkvinge]
Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, IT-samhällsfrågor, FRA. FRA-lagen, IPRED1, miljöpartiet
Etiketter: FRA. FRA-lagen, IPRED1, IT-samhällsfrågor, miljöpartiet, piratpartiet
01 november 2008
Johan Pehrson (fp) och IPRED1
Jag har nyss lyssnat till eftersnacket till SVT:s debatt om IPRED1. Liksom många bloggare tycker jag att Johan Pehrson (fp) utmärkte sig negativt. Johan Pehrson:
- Alltså, den personen som har ett abonnemang och därmed tillgång till nätet och kan då ladda ner. Och då har man ju ett ansvar. Kan man däremot göra troligt att det inte är jag. Jag var bortrest, det var någon som gjorde inbrott. Då är jag tämligen säker på att den domstolen där du då prövas kommer säga att, okej, du har skälig grund för att göra troligt att det inte är du som har laddat ned dom där tvåhundra låtarna med Coldplay.
Om man redigerar Pehrsons yttrande så att det gör sig bättre i skriftlig form så skulle det kunna lyda såhär: Den som har ett internetabonnemang ansvarar för hur det används. Kan man göra troligt att man är oskyldig så kommer domstolen inte att fälla.
Det låter förstås anmärkningsvärt när en rättspolitisk talesman för ett liberalt parti argumenterar för att misstänkta personer ska "göra troligt" att de är oskyldiga. Men det är varken en felsägning eller något som Pehrson sa i stridens hetta. Det är en följd av att Pehrson prioriterar äganderätt före rättssäkerhet och personlig integritet.
Om vi går med på att den som har ett internetabonnemang har ett civilrättsligt ansvar för eventuell fildelning, så måste vi också acceptera att omvänd bevisbörda kan komma att användas. Omvänd bevisbörda förekommer i civilrätten och det är inte nödvändigtvis fel.
Men jag vill nog veta rätt mycket mer om hur piratjägarlagen ska tillämpas i praktiken innan jag tror att den är en god idé. Hur ska man hantera de fall där flera vuxna personer har tillgång till samma internetförbindelse men ingen vill tillstå att de fildelat? Det kan hända om det finns flera vuxna i samma hushåll, om man delar internetabonnemang med grannen eller om man delar brandvägg. Jag har säkert missat flera andra legitima fall.
Ett mindre legitimt, men ändå vanligt förekommande fall, är när surfande och fildelning sker på andras internetförbindelser. Det förekommer förmodligen i varje flerfamiljshus med mer än ett visst antal lägenheter. Grannen använder då ens illa skyddade trådlösa nätverk till fildelning utan att man själv vet om det. Är ditt nätverk öppet, skyddat med WPA eller skyddat med WEP? Om du valt fel så riskerar du att få betala skadestånd för fildelning som grannens ungar ägnat sig åt.
Så varför gillade jag inte Johan Pehrsons inlägg i debatten? För att han försöker ge sken av att denna fråga är enkel.
/Jan Garefelt
Uppdatering: Jag har nu skrivit under uppropet mot IPRED1 (undertecknad #8241). Skriv under du med:
http://www.namninsamling.com/site/list.asp?id=3234
Läs även andra bloggares åsikter om IPRED1, fildelning, civilrätt, Johan Pehrson, omvänd bevisbörda, eftersnack
- Alltså, den personen som har ett abonnemang och därmed tillgång till nätet och kan då ladda ner. Och då har man ju ett ansvar. Kan man däremot göra troligt att det inte är jag. Jag var bortrest, det var någon som gjorde inbrott. Då är jag tämligen säker på att den domstolen där du då prövas kommer säga att, okej, du har skälig grund för att göra troligt att det inte är du som har laddat ned dom där tvåhundra låtarna med Coldplay.
Om man redigerar Pehrsons yttrande så att det gör sig bättre i skriftlig form så skulle det kunna lyda såhär: Den som har ett internetabonnemang ansvarar för hur det används. Kan man göra troligt att man är oskyldig så kommer domstolen inte att fälla.
Det låter förstås anmärkningsvärt när en rättspolitisk talesman för ett liberalt parti argumenterar för att misstänkta personer ska "göra troligt" att de är oskyldiga. Men det är varken en felsägning eller något som Pehrson sa i stridens hetta. Det är en följd av att Pehrson prioriterar äganderätt före rättssäkerhet och personlig integritet.
Om vi går med på att den som har ett internetabonnemang har ett civilrättsligt ansvar för eventuell fildelning, så måste vi också acceptera att omvänd bevisbörda kan komma att användas. Omvänd bevisbörda förekommer i civilrätten och det är inte nödvändigtvis fel.
Men jag vill nog veta rätt mycket mer om hur piratjägarlagen ska tillämpas i praktiken innan jag tror att den är en god idé. Hur ska man hantera de fall där flera vuxna personer har tillgång till samma internetförbindelse men ingen vill tillstå att de fildelat? Det kan hända om det finns flera vuxna i samma hushåll, om man delar internetabonnemang med grannen eller om man delar brandvägg. Jag har säkert missat flera andra legitima fall.
Ett mindre legitimt, men ändå vanligt förekommande fall, är när surfande och fildelning sker på andras internetförbindelser. Det förekommer förmodligen i varje flerfamiljshus med mer än ett visst antal lägenheter. Grannen använder då ens illa skyddade trådlösa nätverk till fildelning utan att man själv vet om det. Är ditt nätverk öppet, skyddat med WPA eller skyddat med WEP? Om du valt fel så riskerar du att få betala skadestånd för fildelning som grannens ungar ägnat sig åt.
Så varför gillade jag inte Johan Pehrsons inlägg i debatten? För att han försöker ge sken av att denna fråga är enkel.
/Jan Garefelt
Uppdatering: Jag har nu skrivit under uppropet mot IPRED1 (undertecknad #8241). Skriv under du med:
http://www.namninsamling.com/site/list.asp?id=3234
Läs även andra bloggares åsikter om IPRED1, fildelning, civilrätt, Johan Pehrson, omvänd bevisbörda, eftersnack
Etiketter: civilrätt, eftersnack, fildelning, IPRED1, Johan Pehrson, omvänd bevisbörda
Prenumerera på Inlägg [Atom]