30 november 2008

Jag kommer ut

Hur kommer det sig att våra statsbärande partier agerar så klumpigt i IT-relaterade frågor? Jag menar, till och med pyttesmå partier som kristdemokraterna borde vara tillräckligt stora för att ha tunga IT-proffs bland sina aktiva medlemmar. Så hur ursäktar större partier som moderaterna och socialdemokraterna sin direkt klantiga behandling av FRA-lagen, IPRED1 och datalagringsdirektivet?

Jag tror att IT-frågorna är svårhanterliga för de stora partierna eftersom frågorna samtidigt är breda och djupa. Breda i bemärkelsen att de berör många fackområden, djupa i bemärkelsen att de kräver kunskaper som går utanför vad som är allmänbildning idag. Det verkar dessutom som att det är särskilt svårt för riksdagspartierna att tillgodogöra sig kunskaper från medlemmar med IT-expertis.

Jag vill likna dagens situation med hur miljöfrågorna hanterades under slutet på 1970-talet. På den tiden saknade riksdagspartiernas experter inom inom ekonomi och juridik både "koll på" och "respekt för" miljöfrågor. Däremot förstod de ord som "framsteg", "ekonomisk utveckling" och "BNP". Detta kom att utgöra grogrunden för ett nytt parti - Miljöpartiet, som bildades officiellt 1981.

Tidiga medlemmar i (mp) vet att berätta om den frustration som miljömedvetna kände under 1970-talet: innan man ens kunde börja prata om sakfrågorna var man tvungen att förklara begrepp som "nyckelbiotop" och "biologisk mångfald" - ord som idag är självklara även i politiken.

Mark Klamberg skrev såhär i augusti 2008:

"[---] Det är bara matematikerna och datalogerna som riktigt fattar FRA-frågan. Man kan förstå varför de kämpar. Teknologerna har också goda möjligheter till insikt, men övriga delar av samhället lever i förnekelse. Vissa aktivister har förstått, men det verkar tyvärr som vi svenskar inte är vana vid att lyssna på matematiker, dataloger och teknologer i den offentliga debatten."

Det kanske viktigaste i Klambergs insikt är att det var många som - långt in i debatten - inte förstod FRA-frågan alls. Samma sak kan med säkerhet sägas om andra IT-samhällsfrågor. Men tyvärr räcker det inte med att bara förstå sig på teknik. Jag har själv vid många tillfällen känt mig ohyggligt illa påläst. Helst skulle jag vilja vara jurist, polis, människorättsaktivist, åklagare, militär, journalist och gärna också inneha en professur i statskunskap. Vid sidan av att vara en samhällsintresserad datanörd, förstås.

Bakgrunden till ovanstående fullkomligt orimliga kompetenskrav är att IT-samhällsfrågorna inte utreds och diskuteras tillräckligt innan partierna väljer riktning. Det typiska tillvägagångssättet när beslut ska fattas verkar vara att en fackmyndighet eller branschorganisation stressar politikerna till beslut utan att frågan blivit tillräckligt genomlyst, och utan att politkerna förmår (eller hinner) se frågorna som ligger dolda under tekniken. Istället för att utgå från hela samhällets behov så "prioriteras" ett enskilt perspektiv och den politiska logiken gör det därefter besvärligt att ändra riktning.

Teknik som tillåts skymma samhällsfrågor. Stress parat med prestige. Politiker som vägrar inse att det behövs avvägningar mellan flera legitima samhällsintressen även i IT-samhällsfrågor. Spinndoktorer som lanserar hittepåord som "trafikstråk" och använder pedofiler och terrorister som tillhyggen för att inskränka mänskliga rättigheter utan en tanke på andra risker, kostnader och konsekvenser. Allt detta samverkar. Resultatet? FRA-lagen, IPRED1 och (naturligtvis) den förkättrade datalagringen.

För egen del så har jag gett upp hoppet om att de traditionella partierna inom rimlig tid ska släppa fram några politiker med den IT-koll som behövs för viktiga delar av den politiska debatten i ett IT-samhälle.

Jag har gått med i Piratpartiet och kommer förmodligen att rösta i enlighet med detta tills det finns ett borgerligt parti jag kan vara med i utan att behöva skämmas.

med vänliga hälsningar

Jan Garefelt


Länktips:

Är staten alltid god [Sydsvenskan; Per T Ohlsson]
IPRED-debatten: Moral eller rättssäkerhet? [Aftonbladet; Emma Marie "opassande" Andersson.]
Politikerna har tappat kontrollen över lagstiftningen[RickFalkvinge.se - Rick Falkvinge]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Etiketter: , , , ,


22 november 2008

Riksdagen vårt största hot mot demokratin

Jag flikar nedan in vännen Anders Widéns text om "Riksdagen - vårt största hot mot demokratin". Texten beskriver hur vi som försökt få reda på enskilda riksdagsledamöters kunskaper och åsikter om FRA har upplevt projektet. Jag skriver under Anders utmärkta text med ett smågrinigt förbehåll för att Thomas Bodströms agerande beskrivs på ett oförtjänt positivt sätt. Men det får gå ändå...

- - - Anders text

En riksdagsledamot får 53.000 kronor i månaden. Man har lagt ersättningen på en nivå som motsvarar vad en professor tjänar. Riksdagmannen ska för denna lön arbeta i förtroende 365 dagar om året, dygnet runt. Det ligger också i uppdraget att vara någorlunda anträffbar så att medborgare kan framföra frågor.

Riksdagsledamoten har att sätta sig in i de lagar som ska röstas igenom i kammaren, åtminstone på en övergripande nivå, därutöver är det ytterst önskvärt att ledamoten med tiden blir närmast en expert i de ämnen som rör sig i de utskott där ledamoten arbetar. Som medborgare har vi all rätt att kräva detta av våra folkvalda representanter. De är trots allt ”folkprofessorer” och får som sådana en rimligt satt lön.

Så kom FRA-lagen och slog bilden av att riksdagen fungerar i spillror. Vi har ingen demokrati, eller i vart fall är den svårt eroderad. I sin nya tappning vet vi att FRA-lagen vältrades in av försvarsminister Mikael Odenberg (m). På oklara grunder sade sedan ”det inre kabinettet”, alltså de fyra partiledarna i alliansen ja till detta och bestämde att lagen skulle igenom. De borgerliga riksdagsledamöterna hade att rösta ja.

Med partipiskor och utkvittningar blev det så.
Lagen gick igenom.
Oppositionen röstade emot, kanske delvis lättad.

Det är lätt att tro att sagan slutar här, men det är nu äventyret börjar.

FRA-frågan väckte ett sådant medborgerligt engagemang att regeringen till sist valde att vika sig, men inte på riktigt, istället plåstrade man på 15 kosmetiska tillägg.

I samma veva kom ett nytt språkbruk i svang. Från politikerhåll började man tala om trafikstråk, en term inte ens generaldirektören för FRA förstod. Ingvar Åkesson sade vid direkt fråga: ”Det där är något politikerna hittat på”.

I sak blev lagen något bättre men samtidigt lades ytterligare rök och dimma kring det vi kallar FRA. Lagen/lagarna, själva lagrummet har nu blivit så oöverskådligt att det inte går att begripa. Således blir varje försök till tolkning av lagen helt godtycklig. Så kan man givetvis inte ha det i en rättsstat.

I den sk bloggosfären började nya frågor hagla. Ett gäng började på frivillig basis samla ihop dessa frågor. Ur denna jättebank vaskade man fram fem frågor från medborgarna som man ville lägga fram till de folkvalda. Allt för att minska deras arbetsbelastning besvaras frågorna med; Ja, det stämmer, Nej, det stämmer inte, eller Jag vet inte.

De fem frågorna är:
1)Den information som staten får tillgång till genom FRA-lagen kan användas för att bedriva åsiktsregistrering.
2)Personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening eller som rör hälsa eller sexualliv får användas som sökbegrepp i FRAs databaser. Dessa personuppgifter får överföras till annat land.
3)Enligt Europakonventionen är det stor skillnad mellan ett brev skrivet på papper och ett elektroniskt brev.
4)Denna undersökning genomförs med hjälp av en dator placerad utanför Sveriges gränser. Om den s.k. FRA-lagen varit i kraft hade dina svar automatiskt överförts till en statlig myndighet.
5)Tillgänglig information visar att vi idag är utsatta för allvarliga hot och att vi får ett nödvändigt skydd mot dessa genom att spana på all elektronisk kommunikation som passerar landets gränser.

Efter att vi tio medborgare i nio dagar mejlat, påmint och ihärdigt ringt till de 349 folkvalda kan vi konstatera följande generella utfall:

a) Borgerliga politiker hånar oss, är omväxlande aggressiva eller undfallande, vill inte svara, säger att frågorna är löjliga, irrelevanta, eller påstår att de kommer för sent. Man intar en arrogant hållning med underton av maktspråk mot oss och moderaterna säger tämligen konsekvent att man inte svarar på enkäter. De svar vi ändå får är hårresande och visar att de inte har förstått lagarna de själva röstat ja till.

Vi framhärdar ödmjukt vår rätt att ställa frågor, det är medborgarfrågor, inte en enkät, varpå de borgerliga fnyser och säger att de är trötta på FRA.

b) Oppositionen ger en mer splittrad bild. Vänsterpartiet har förvånat genom att svara raskt, vara trevliga och hjälpa oss vidare i vårt kontaktsökande i partiet. Likaså har miljöpartiet reagerat på samma öppna demokratiska sätt. Återstår socialdemokraterna, det ojämförligt största partiet. Där blir vi vänligt bemötta och de säger sig vara entusiastiska för att medborgare engagerar sig. Men vi får inga svar.

Två sossar har svarat. Procentuellt är det mycket lite eftersom de är störst. Sen är det tyst, men man hänvisar till att man sagt NEJ till FRA. Man är vänliga och vill gärna ge oss ett ”partisvar” från kansliet.

Vi vill inte ha partisvar. Vi vill veta var våra riksdagsmän står. Vi vill veta att de har förstått vad signalspaningslagarna kommer att innebära. Långsamt, medan vi ringer runt läggs pusselbit till pusselbit. Ett närhistoriskt spöke träder fram.

Socialdemokraterna sitter och hukar. En gång i tiden ville Tage G Pettersson införa något i stil med det som idag kallas FRA. Därpå ärvde Leni Björklund dessa idéer och fortsatte arbetet. (min teori)
Med tiden dök saken upp på Thomas Bodströms bord och som gammal folkrättsjurist såg han direkt att det här var inte bra. Troligen ställde Bodström ultimatum till Göran Persson, att statsministern fick välja mellan honom och FRA. Bodström hotade med att avgå.

Det är dimmigt när man som medborgare försöker kika in i politiken genom de ofrivilliga antydningar man ändå får när man under kort tid pratar med många olika människor i ett parti. En bild som träder fram är att sossar troligen är djupt brända av inre gamla spänningar kring FRA. Jag får indikationerna genom suckar som ”...nästan tur att vi satt i opposition så att man bara rakt av kunde rösta nej.”

Vidare. Hör jag rätt är Sveriges största parti, som vi medborgare gärna betraktar som det mäktigaste och som också oftast sitter vid makten, ytterst brända av media. Därför drar de sig inåt, vill inte uttala sig, utan sluter sig i grupper och försöker komma underfund med vad den ”elaka” till 99% borgerliga pressen vill. Nu när jag som medborgare med Internet och den skumma ”bloggosfären” i ryggen ringer hukar de instinktivt på samma sätt. På ett personligt plan kan jag prata med dem om allt möjligt. Vi har rent av trevligt, men när det kommer till våra fem framvaskade medborgerliga frågor blir det tvärstopp. De tror att att de ska bli inlurade i en gillrad fälla igen, som så många gånger förr.

På detta sätt har FRA blivit ett lackmuspapper nedsänkt i vår demokrati och istället för att dras upp vitt och fint färgas det ohyggligt.

Alla mäktiga partier är färgade av oegentligheter kring FRA. Försvarsministrar, socialdemokratiska som borgerliga, andra tjänstemän och funktionärer har smusslat för att på fullkomligt odemokratisk väg få till stånd lagar som är oöverskådliga och farliga för själva kärnan i det vi kallar demokrati.

Endast två små partier står oanfrätta, vänsterpartiet och miljöpartiet. Därför är det bara de som nu kan svara oss medborgare som ligger bakom riksdagssvar.se.
Därför är det bara de som frejdigt kan gå oss medborgare till mötes.

En annan sak: Vi lade upp frågorna som ett minimalistiskt läxförhör av våra ”folkprofessorer”. Ändå kan eller vill de inte svara.

FRA är inget nytt. En enkel slagning på Sveriges Riksdags hemsida ger vid handen att där finns många, flera år gamla betänkanden, tag Försvarsutskottets 2006/2007:Fö10 som exempel. Det är bara ett i mängden dokument som finns. Ändå visar vår rundfrågning bland de folkvalda att många inte förstått frågeställningen. Man frestas nästan tro att de låtsas, för i övrigt verkar de vara vid helt sunda vätskor.

På så sätt blir riksdagen, där vi betalar våra folkvalda som vore de professorer, den största faran för demokratin. De har makt och säkert också förstånd nog att försvara demokratin. Ändå brister det fatalt någonstans och det är i kunskapen.

Hade de haft kunskapen, eller orken, eller kuraget, eller vad den nu är som brister, så hade de för länge sen stoppat dessa fifflande ministrar och myndigheter och tjänstemän som vill stifta lagar över allas våra huvuden.

Anders Widén, författare, en av tio som kämpar för demokratin genom riksdagssvar.se

- - -

/Jan Garefelt

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Etiketter: , ,


04 november 2008

Regeringen smyger bort förändringarna i FRA-lagen

Hörde nyss på Ekot att regeringen smyger bort förändringarna i FRA-lagen. De kommer inte att genomföras till årsskiftet.

Tanken är väl (1) att det ska märkas så lite som möjligt i vanliga media, nyheten ska drunkna i USA-presidentvalet och (2) att vi på motståndssidan ska slåss för att få tillbaks de magra ändringarna.

Fulspel alltså.

/Jan Garefelt

Etiketter: ,


01 november 2008

Johan Pehrson (fp) och IPRED1

Jag har nyss lyssnat till eftersnacket till SVT:s debatt om IPRED1. Liksom många bloggare tycker jag att Johan Pehrson (fp) utmärkte sig negativt. Johan Pehrson:

- Alltså, den personen som har ett abonnemang och därmed tillgång till nätet och kan då ladda ner. Och då har man ju ett ansvar. Kan man däremot göra troligt att det inte är jag. Jag var bortrest, det var någon som gjorde inbrott. Då är jag tämligen säker på att den domstolen där du då prövas kommer säga att, okej, du har skälig grund för att göra troligt att det inte är du som har laddat ned dom där tvåhundra låtarna med Coldplay.

Om man redigerar Pehrsons yttrande så att det gör sig bättre i skriftlig form så skulle det kunna lyda såhär: Den som har ett internetabonnemang ansvarar för hur det används. Kan man göra troligt att man är oskyldig så kommer domstolen inte att fälla.

Det låter förstås anmärkningsvärt när en rättspolitisk talesman för ett liberalt parti argumenterar för att misstänkta personer ska "göra troligt" att de är oskyldiga. Men det är varken en felsägning eller något som Pehrson sa i stridens hetta. Det är en följd av att Pehrson prioriterar äganderätt före rättssäkerhet och personlig integritet.

Om vi går med på att den som har ett internetabonnemang har ett civilrättsligt ansvar för eventuell fildelning, så måste vi också acceptera att omvänd bevisbörda kan komma att användas. Omvänd bevisbörda förekommer i civilrätten och det är inte nödvändigtvis fel.

Men jag vill nog veta rätt mycket mer om hur piratjägarlagen ska tillämpas i praktiken innan jag tror att den är en god idé. Hur ska man hantera de fall där flera vuxna personer har tillgång till samma internetförbindelse men ingen vill tillstå att de fildelat? Det kan hända om det finns flera vuxna i samma hushåll, om man delar internetabonnemang med grannen eller om man delar brandvägg. Jag har säkert missat flera andra legitima fall.

Ett mindre legitimt, men ändå vanligt förekommande fall, är när surfande och fildelning sker på andras internetförbindelser. Det förekommer förmodligen i varje flerfamiljshus med mer än ett visst antal lägenheter. Grannen använder då ens illa skyddade trådlösa nätverk till fildelning utan att man själv vet om det. Är ditt nätverk öppet, skyddat med WPA eller skyddat med WEP? Om du valt fel så riskerar du att få betala skadestånd för fildelning som grannens ungar ägnat sig åt.

Så varför gillade jag inte Johan Pehrsons inlägg i debatten? För att han försöker ge sken av att denna fråga är enkel.


/Jan Garefelt

Uppdatering: Jag har nu skrivit under uppropet mot IPRED1 (undertecknad #8241). Skriv under du med:

http://www.namninsamling.com/site/list.asp?id=3234

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Etiketter: , , , , ,


This page is powered by Blogger. Isn't yours?

Prenumerera på Inlägg [Atom]